yazzmania

Läskig känsla.. har aldrig känt detta innan..många pratar om det, jag pratar med många om att sluta känna så, jag hör om det hela tiden. Men det händer aldrig mig. Jag är stark, jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan. Kan jag det inte så gör jag det ändå utan att känna det som många andra känner. Men inte nu..nästan 28 år och jag har aldrig varit så rädd innan..jag hatar denna känslan! Den gör mig obekväm, den får mig att känna mig svag, den får mig att gråta.

Osäkerhet

Första veckan med min dotter kände jag mig osäker hela tiden. Kan man göra så? Kan jag göra så här? Är det här rätt? Gör jag rätt? Jag har aldrig varit en person som ifrågasätter mig själv, jag har väldigt gott självförtroende och stort mod. Jag vågar allt. Men inte detta. Jag kände mig osäker kring många saker, att gå ut med henne var en av sakerna.Första gången i vagnen med henne var hemsk! Hon grät hysteriskt 9 minuter av de 10 vi var ute. Varför???? Jag vågade inte ta ut henne i vagnen efter det. Jag behövde en hel armé med mig efter det kändes det som. Andra gången var jag nervös under hela promenaden. Kommer hon gråta snart??? Stressad var jag. När hon grät lite fick jag panik och skyndande hem.

 

Sen var det bara att tvinga ut sig själv för jag kände hur jag sakta men säkert tynade bort och för varje gång blev det lättare. Tack gode uppfinnare för nappen!! Den funkade perfekt i vagnen! Idag är vi ute i stort sett varje dag och hon kan sova i timmar i vagnen. SKÖNT!! Jag kan faktiskt sitta ute och fika..say what?? Trodde jag aldrig!

 

Osäkerheten kring att gå ut med henne är borta tack vare att jag tvingade mig själv att ta mig igenom den. Det är ju det enda sättet att se att det faktiskt går! Det var inte lätt..jag hade lika gärna kunnat låsa in mig hemma och säga never again. Men nej. Jag är inte sådan, jag tänker inte bli sådan. Det som är jobbigt nu med att vara ute med henne är amningen. Vart ska jag amma henne om hon blir hungrig? Men det är ett annat kapitel :)