Det finns en jäkla stor hype från många kring hela grejen med att vara gravid. Dessa kvinnor som säger att det är det bästa som finns, det är helt underbart osv osv...asså ni missade berätta om den biten där man hatar sitt liv och hatar alla runt omkring sig, INKLUSIVE det lilla stackars livet man håller på att skapa i sin kropp.

Idag, när jag är i v 23, alltså nästan 6 månader, kan jag säga att jag älskar att vara gravid. Jag älskar mitt barn redan, jag älskar livet, jag längtar tills jag får träffa denna lilla krabat som jag fantiserar så mycket om nu. Men fram till v 16, 4 månader, så har jag mått pissigare än piss.

Med tanke på att jag fick missfall min förra graviditet och det tog rätt hårt på mig, trodde jag aldrig att jag skulle önska att jag inte var gravid när jag väl blev gravid igen. Kändes hemskt när jag sa till min man: Varför ska vi ha barn?? Det kan bara vara du och jag resten av livet, det är ok. Jag vill inte ha detta barnet, jag vill inte vara gravid. Jag orkar inte mer, jag vill inte!

Låter hemskt, känns hemskt idag att jag tänkte så, men det är sanningen. Så vart kom allt detta hat och denna ilska ifrån?

Allt började v.6. Det började med att jag spydde upp allt jag fick i mig under 3 dagar. Och när jag skriver allt så menar jag allt. Jag var så svag så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den tredje dagen ringde jag till barnmorska direkt som gav mig tid hos den barnmorskan jag hade första gången, dagen efter.

Jag kom dit, tog tester, bland annat urintest, som visade på att jag hade högsta nivån av ketoner i mitt urin vilket är tecken på svält. Hon skickade mig till sjukhuset där jag fick göra ultraljud, ta ytterligare tester och slutligen bli inlagd på dropp.

I två dagar fick jag ligga med dropp från 9 på morgonen till ca 9 på kvällen. Detta för att jag behövde näring men för att också försöka bryta cykeln med att spy hela tiden.

Jag blev sjukskriven ca 2 veckor och under dessa två veckor åt jag kanske en gång om dagen, och då åt jag inte mat. Jag åt soppa, mackor, yoghurt, i stort sett vad jag än kunde för att kunna hålla det nere.

Men spyandet fortsatte, varje dag...fram till v 16. Bortsett från spyandet så mådde jag konstant illa, var extremt trött, och hamnade i en deppression pga detta.

Alla runt omkring mig var så glada för att jag var gravid, ville få ut mig och titta på bebissaker, ville få mig att njuta av graviditeten men det ända jag kände var ilska, hat, trötthet..men nog allra mest rädsla.

Skulle jag förlora detta barnet också? Bäst att vara förberedd och därför säga att jag inte vill ha barn.

Jag mådde ännu sämre när alla var så glada förutom jag. Vad var det för fel på mig? Varför var inte jag glad? Det är jag som är mamman!! Jag borde vara gladast av alla.

Idag är jag det. Idag när jag är nästan 6 månader gången så är jag nog gladare än gladast. Jag älskar mitt liv, jag älskar att jag är gravid, jag älskar allt. Jag är lycklig! Men det är ok att känna hat..det är ok att inte tycka att graviditeten är det bästa som hänt en..man har faktiskt rätt att känna så när man är en levande zombie och en levande spymaskin!

Man jämför sig så mycket under graviditeten så det inte är klokt. Tex har jag inte gått upp så mycket i vikt, tror jag är uppe i 3 kg nu. Min mage har knappt synts, folk tror att jag är i 3e månaden fast jag är i 6e. Det är också jobbigt!! Jag vill att folk ska se att jag är gravid! Men nu börjar det hända saker :) Nu börjar magen växa, barnet sparkar och nu börjar folk komma fram till mig och fråga om jag är gravid. WOHOO!!! :D

Ser ni skillnad? Jag gör :D