Jag kom precis hem från att ha gått runt och besökt några av våra partners i Amman till vårt projekt. Det är väldigt blandade känslor. Vi jobbar med föräldralösa barn som bor på barnhem. Samtidigt som jag blev väldigt glad av att träffa barnen fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det jobbigaste var faktiskt att se alla små bebisar som har blivit helt lämnade till sitt öde på gatan, hos polisen eller hämtats från familjer vars förhållanden inte är en plats för barn. Att se dessa små liv som är så oskyldiga och vackra och veta vad de har framför sig...det var jobbigt.

En liten pojke, max 6 månader, är en jag kommer minnas för alltid. När han såg mig så log han direkt och jag kände något speciellt till honom. Jag lyfte upp denna vackra pojke och han bara skrattade hela tiden. Så underbar och i den studen så kände jag bara lycka. Nu när jag skriver så kommer till slut de tårar som jag höll tillbaka där...Jag önskar jag kunde ta med mig alla och ge de ett liv som de förtjänar. Tyvärr fick jag inte ta bilder på dessa underbara barn då man vill skydda de från exponering men vi kommer arbeta med de i två år och det är jag glad för!

Men jag är glad att dessa barnhem finns som kan ta hand om de och att de slipper lämnas på gatan för att dö. De får skola, de får vuxna som bryr sig vilket kommer hjälpa de lite i deras utveckling. Men precis som de ansvariga på barnhemmen säger så behöver barnen få uppleva positiva saker, de behöver få ut sin ilska för de bär på så mycket ilska av att ha blivit lämnade och det är därför vårt jobb är så viktigt! Jag är inte så naiv att jag tror att vi kommer ändra deras liv helt totalt och skydda de från orättvisan, men vi kan ge de glädje och vi kan stärka de och det är värt mycket!



Lite lunch efter besöken. Hummusen som vi åt var oootroligt god! Jag gillar inte hummus annars men detta slog allt!