Ibland när man får perspektiv på saker så känns ens liv väldigt enkelt och bekymmerlöst än man först har tyckt.

Jag har en vän som just nu går igenom något jobbigt..väntan på att en nära person ska gå bort. Så alla timmar vakar de vid dennes sida och bara väntar.....Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns och när jag pratade med hennes så sa jag "Jag kan tänka mig", men nej det kan jag inte. Jag har ingen aning och min träningsvärk som jag klagar på så mycket blir helt plötsligt obefintlig och känns så löjlig att ens klaga över.

Det är en väldigt konstig situation för man vet inte riktigt vad man ska säga. Det blir ett ganska obekvämt samtal för verkligen ingenting man säger kan hjälpa, lätta eller ändra något. Att ens säga att man har träningsvärk eller vad det nu kan vara känns respektlöst.

Men jag ringde samtalet, vet inte om det är uppskattat eller inte, men jag tänker mig att om jag var i samma situation så hade jag velat att mina vänner hade ringt och bara sagt "hej, hur mår du?"

Jag tror att många undviker att ringa ett sådant samtal just för att det är väldigt awkward och för att man inte vet vad man ska säga. Man ger också sig själv ursäkten genom att säga "Nej men de vill nog vara ifred nu". Ja det kan nog stämma, man behöver ju inte bomba med samtal..men för mig hade nog ett samtal betytt mycket.

Vet inte..jag försöker vara en bra vän iaf och göra vad jag kan göra, ringa ett samtal!