En sak jag har haft lite svårt med är att stänga av min hjärna och bara vara. Det kliar i mina fingrar efter att ha igång projekt och jobba eller göra något som får mig att känna mig produktiv (nej, att mata, byta blöja, sjunga, prata, underhålla, promenera, fika osv räcker tydligen inte).
Så därför har jag engagerat mig i ett nystartat musikbolag som har signat två unga djs. Jag ska hjälpa de med marknadsföring, planering osv. Ska snart iväg på ett möte för att bli lite uppdaterat på vad som hänt sen sist :)
Detta är killarna, 9ty1s heter de. De har många spännande saker på gång så ni kanske får se mer av de ;)
Nu är jag lattemamma på riktigt! Ja det är helt sant att man fikar väldigt mycket när man blir mamma. Vad ska man annars göra om dagarna?? En annan sanning är att det blir många promenader och om man ska äta samtidigt behöver man nåt att lägga muggen i. Så det har inhandlats en mugghållare. Ser fram emot nästa promenad med en mugg varm choklad to go eller nåt!
Läskig känsla.. har aldrig känt detta innan..många pratar om det, jag pratar med många om att sluta känna så, jag hör om det hela tiden. Men det händer aldrig mig. Jag är stark, jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan. Kan jag det inte så gör jag det ändå utan att känna det som många andra känner. Men inte nu..nästan 28 år och jag har aldrig varit så rädd innan..jag hatar denna känslan! Den gör mig obekväm, den får mig att känna mig svag, den får mig att gråta.
Osäkerhet
Första veckan med min dotter kände jag mig osäker hela tiden. Kan man göra så? Kan jag göra så här? Är det här rätt? Gör jag rätt? Jag har aldrig varit en person som ifrågasätter mig själv, jag har väldigt gott självförtroende och stort mod. Jag vågar allt. Men inte detta. Jag kände mig osäker kring många saker, att gå ut med henne var en av sakerna.Första gången i vagnen med henne var hemsk! Hon grät hysteriskt 9 minuter av de 10 vi var ute. Varför???? Jag vågade inte ta ut henne i vagnen efter det. Jag behövde en hel armé med mig efter det kändes det som. Andra gången var jag nervös under hela promenaden. Kommer hon gråta snart??? Stressad var jag. När hon grät lite fick jag panik och skyndande hem.
Sen var det bara att tvinga ut sig själv för jag kände hur jag sakta men säkert tynade bort och för varje gång blev det lättare. Tack gode uppfinnare för nappen!! Den funkade perfekt i vagnen! Idag är vi ute i stort sett varje dag och hon kan sova i timmar i vagnen. SKÖNT!! Jag kan faktiskt sitta ute och fika..say what?? Trodde jag aldrig!
Osäkerheten kring att gå ut med henne är borta tack vare att jag tvingade mig själv att ta mig igenom den. Det är ju det enda sättet att se att det faktiskt går! Det var inte lätt..jag hade lika gärna kunnat låsa in mig hemma och säga never again. Men nej. Jag är inte sådan, jag tänker inte bli sådan. Det som är jobbigt nu med att vara ute med henne är amningen. Vart ska jag amma henne om hon blir hungrig? Men det är ett annat kapitel :)
Idag lagar jag mat för första gången sedan jag födde tror jag. Det är iaf första gången jag lagar mat och önskar jag hade mer hemma! Eftersom vi inte lagat så mycket mat har vi inte handlat grönsaker o sånt eftersom det bara hade ruttnat..men nu vill jag ju göra en goood sallad.
Har lust att baka också! Det är ett säkert tecken på att I'm back! Kanske hinner göra nån sockerkaka eller nåt??
Jag är glad att jag har min man som just nu tar henne och sitter med henne..kvällen känns så skön när man är två så att jag också kan få njuta lite!
Hur vet man att man är redo att skaffa barn? Jag skulle vilja säga att det vet man nog aldrig..det är en känsla att vilja ha barn man måste gå efter tror jag.
Såg en film igår där de sa "Att skaffa barn är som att tatuera sig i ansiktet, man måste vara säker" Och det är sjukt sant för när det lilla livet väl har kommit så finns det ingen återvändo. Barnet är där för att stanna och det är ditt yttersta ansvar att ta hand om det. Du kommer inte längre först, allt du gör kommer vara för barnet. Är barnet hungrigt och du är hungrig kommer du få vänta tills barnet är mätt. Du är trött men inte barnet, du kommer få sova när barnet har sovit. Du har ont i armarna men barnet vill inget annat än att bli buret, du kommer ta smärtan och fortsätta bära ditt barn.
Så att vara redo skulle jag säga är att vara redo att släppa sin egoism. Innan har allt handlat om vad du vill, pallar eller inte pallar...no more.
Men är det värt det? Sååå värt det! Varje dag och varje gång jag ser min dotters underbara leende så säger jag, det är ok att du skrek i natt, det är ok att jag inte fick sova för jag älskar dig så otroligt mycket! Och då låg jag natten innan och kände att jag ville slänga ut henne och slå in något i väggen för att hon bara skrek o skrek.
Man har många känslor som man kanske tänker inte är ok att känna. Det är helt normalt och så sjukt OK att känna att man inte pallar mer, jag orkar inte med dig, jag vill slänga ut dig!! En tanke är just bara en tanke, det betyder inte att man kommer göra det. Hur arg och frustrerad och galen jag än kan känna mig finns det inget i världen som skulle få mig att skada min dotter. Och det är jag 100 % säker på. MEN det finns de som inte är så säkra på det, de behöver hjälp. Och hjälp finns att få, man måste bara våga tala om vad man tänker på och vad man känner!
Men ett bevis på att det blir bättre är att jag sitter här och skriver :) Min sköldpadda ligger nu, 8 veckor, i babygymmet och pratar med hennes kompis Zebran och jag har några minuter för mig själv! Victory!!!!
Jaha ok jag har gått o blivit mamma! För 8 veckor sedan idag föddes min lilla sköldpadda (andra väljer att kalla sina döttrar prinsessor men hon liknar världens sötaste sköldpadda!)
Jag trodde jag var förberedd på vad det innebär att bli mamma. Jag visste att det kommer bli jobbiga, sömnlösa nätter osv. Men INGET går att föreberda sig inför när man aldrig har upplevt det...det blev en tjock käftsmäll rakt i ansiktet när jag satt här med min bebis och bara grät och grät och grät och aldrig kände mig glad. Men jag kom ur det!
Jag vill skriva en massa om det men vet inte riktigt vart jag ska börja...så jag börjar helt enkelt med att säga Hej, jag lever. Jag är inte kidnappad jag har bara blivit mamma hahaha
